söndag 24 juni 2012

Noanoa


Jag har bläddrat omkring i Paul Gauguins Noanoa den senaste månaden. Den går helt klart under genren "män som gör saker i djungler". Trots att det här är polynesien och allt, och allt utspelar sig på gulliga små öar med rosa horisont. Den kan väl sammanfattas ungefär såhär: Gauguin ledsnar på den uppstoppade borgerliga attityd som råder i paris, och åker iväg på den där finnasigsjälvresan som det sägs alla bör företagit sig någon gång i sina liv. Han hoppar på båten till tahiti, fast besluten att hitta den ursprungliga oskyldiga människan, som den var innan alla de där samhällslika sakerna sabbade stämningen. 


Självklart börjar han på civiliserad mark, och ledsnar snabbt på städerna, som han bara ser som en dekadent kvarlämning, och ett monument över kolonialväldets ondska. I detta möte börjar bokens tema skina klart: Gauguin känner en avsmak för världen han lämnat, men extasen han känner inför den påstått oskyldiga värld han lär känna luktar bokstavligt skunk. Det känns lite som om de större ambitionerna med hans resa kan stavas "finna den oskyldiga naturen, som gud skapade den sen dag ett, och sen ligga med den." Det ligger en air av gammalt knull genom hela boken, och det dyker inte upp en kvinna som han inte recenserar med sin snopp, och bilden här ovan beskriver det ganska bra: Skulpturala lår, rövar, bröst. Han beskriver målarens roll som "den slutgiltiga erövringen", så jag undrar lite: Vad skiljer Gauguin från de tidigare koloniala erövrarna, förutom att han är en självutnämnd snäll kille? Nada.


Det fortsätter i dessa banor. Gauguin rultar omkring, ligger med barn och beskriver dem i termer som "jag ser dina vita tänder i de svarta vågorna". Han vältrar sig omkring i dessa människors exotism, och skapar ett litet fantasyuniversum av deras kosmologi, någonting som faktiskt upptar större delen av boken. Denna kosmologi är inte alls dum, och dikterna är oftast inte för kassa där heller. Om än, rätt så gubbiga. Och man kommer liksom inte över att han idoliserar innevånarna på ön som fantastiska små lakritsmänniskor utan en ond tanke i kroppen, eller ens ett eget omdöme eller intellekt. 


Själva konsten är däremot någonting som växt på en. Särskilt när jag alltid avfärdat gauguins målningar som färgblaskiga och fula. Men mitt i all skepsis dyker det upp små guldklimpar som påsköhuvudskvinnan här, eller de vackra träsnitten, och man börjar känna att det är värt det. Däremot vet jag inte om man skulle kalla det för "Det slutgiltiga erövrandet". Mer en full medelålders man, som inte riktigt klarar av att respektera sin omvärld, eller bemöta den utan att ligga med omvärldens barn. 
Men fint ritade han.




Det känns nu som om Bjarne Melgaards "Sperm on the grave of Paul Gauguin känns mer och mer aktuell.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar