Dagens Musikarkeologi

I dag har jag migrän. Jag är på besök i Uppsala, och har passat på att avsluta alla lösa jobbtrådar jag har att fippla med, så i stället för att slappa så har jag ritat mellan 13.00 och 24.00 varje dag. Tack vare migränen är jag tvungen att pausa med någonting, så det blev en passande aktivitet att para ihop det bästa soundtracket ifrån de grekiska piratdisketterna min kompis david hade till sin Atari ST, och min kärlek till John Carpentersoundtracks. Det står nu klart att Bomb the Bass, bandet som gjorde soundtracket till det alldeles utmärkta rymdskjutarspelet Xenon 2, lånade nästan grisigt mycket av italomixen till Attack på Polisstation 13.

Jag har sovit i kanske en timme. Skjut mig.

Förutom detta så har jag legat i badet i fyra timmar och läst Mo Yan, mest för att han fanns till hands.

Nico: These Days, och Abschied

Fast egentligen var det ju den här jag tänkte spela. Jag vet inte varför Nico blev den största reliken jag tog med mig från tonåren som bestod. Nick Cave var ju min stora, men jag känner bara någon sorts kvälj över att han blev så kass någonstans i början av 2000-talet. Kanske är det det tragiska levnadsödet, eller bara en bögisk kärlek till fallna donnor. Skitsamma. These Days är lite sönderspelad, och jag har ett helt annat förhållande till första John Cale-skivan än de andra, som kanske är hundra gånger tuffare. Men den här är vacker, och går rakt in i hjärtat.

Texten:

I had a lover,
I don't think I'll risk another
These days, these days.
And if I seem to be afraid
To live the life that I have made in song
It's just that I've been losing so long.

Please don't confront me with my failures,
I had not forgotten them.

Nico klarade av konsten att vara uppgiven utan att ragga sympati. Svartsynt, men fullständigt självständig. Och varenda gång jag tänker på henne så tänker jag att hon vandrar igenom en målning av Anselm Kiefer. Ett svårmod som solariebrända klåpare som Rammstein och deras likar aldrig i livet skulle kunna närma sig. 

Nico: My heart is empty

Herregud, den här var nära in på fantastisk. Jag får någon sorts apokalypskänsla. Och kargheten i texten!

Sometimes love it does not show
Sometimes it does not even know
There is no witness to my anger
When it stabs until he dies
I am looking for the strangler
To help me, help me with my crime

Show me the way to warning
Warning for the morning light
I will stab it with a knife
The blinding sun
The heartbeat for the time to come

The honesty
That lies to you

My heart is empty
But the songs I sing
Are filled with love for you

Sergé Gainsbourg - Les Goémons

Jag fortsätter i samma spår. Om jag kan hitta Lovecraft i Momus, så försöker jag hitta en berättelse där jag kan hitta någon form av intressant möte. En av berättelserna jag fastnat för är just Dagon, där en sjöman sköljs upp på en ö av sjögräs. Själva tanken på den erotiska kopplingen mellan sjögräs, havet och sex fick mig automatiskt att tänka på Les Goémons av Gainsbourg. Ju mer jag gräver i det här, desto skönare känns det att sätta en sexig sidenskjorta på Lovecraft. Olja hans nipplar lite. Ge honom en drink.

lgues brunes ou rouges

Dessous la vague bougent

Les goémons

Mes amours leur ressemblent

Il n'en reste il me semble

Que goémons

Que des fleus arrachées

Se mourant comme les

Noirs goémons

Que l'on prend, que l'on jette

Comme la mer rejette

Les goémons

Mes blessures revivent

A la danse lascive

Des goémons

Dieu comme elle était belle,

Vous souvenez-vous d'elle

Les goémons

Elle avait la langueur

Et le goût el l'odeur

Des goémons

Je pris son innocence

A la sourde cadence

Des goémons

Algues brunes ou rouges

Dessous la vague bougent

Les goémons

Mes amours leur ressemblent

Il n'en reste il me semble

Que goémons

Que des fleus arrachées

Se mourant comme les

Noirs goémons

Que l'on prend, que l'on jette

Comme la mer rejette

Les goémons

Brown algae or red

Move beneath the waves

The seaweed

My loves are like that

However it seems

that seaweed

as flowers torn

Are dying like

Black seaweed

That we take, that we throw

As the sea rejects

The seaweed

My wounds heal

By the lascivous dancing

of the seaweed

God as she was beautiful,

you remember her

The seaweed

It was the langour

And the taste and the smell

Of seaweed

I took her innocence

In the muffled cadence

Of seaweed

Brown algae or red

Move beneath the waves

The seaweed

My loves are like that

However it seems

that seaweed

as flowers torn

Are dying like

Black seaweed

That we take, that we throw

As the sea rejects

The seaweed

Översättningen tog jag från den utmärkta bloggen Learning one french song at a time.

Momus: Gibbous Moon

Mitt i mitt funderande kring Lovecraft så dök ännu en Momuslåt upp. Inte bara att den tar upp Lovecraft lite sådär i förbifarten, men den summerar mina känslor inför det hela ganska bra. I bland är skräck paralyserande. I bland är det bara ett löjligt litet troll, som man bara vill omfamna. För vi är ett och samma. 

Why not believe Christianity

If it helps you through the day?

It's useless as a crucifix

Brandished in a vampire's face

This world is lugubrious

Aghast beneath a gibbous moon

Waxing and waning with the death of all feeling

But we will be free soon

This ending is so curious

To fry in a dying sun

Alive and crying and gnashing teeth

Thy nothing will be done

Adrift in triviality

Intoxicated yet becalmed

The world longs for a better life

But not for now, and not from him

Dismissed summarily

With a gesture of the hand

I have become the thunderclown

And so alone I stand

The thunderclown is Heraclitus

Weeping over the obscure

Dressed in my dark colours

Misunderstood and pure

And the moon wanes gibbous

And my face has grown hideous

And on the raft, the great Lovecraft

The noise has grown ridiculous

Do not listen to the eldritch one

The elders tell the young

Do not listen to the thunderclown

Because of what he's done

The places he's been my dear

The things we always fear

Just keep calm and carry on

By twilight he'll be gone

Bonuspoäng på videon förresten, som innehåller en av de vackraste scenerna från en av mina favoritfilmer den senaste tiden, nämligen Night of the Hunter.

Sonic Youth - The Diamond Sea

I wonder how it came to be my friend

That someone just like you has come again

You'll never, never know how close you came

Until you fall in love with the diamond rain

Momus & John Henriksson - Willow Pattern

While balancing the books of the Mandarin

I'll fall in love with you, and anger him

How could his daughter, beautiful Koong-se

Fall in love with me, a secretary?

The mandarin kicks me out, erects a poison fence

Around the garden where, at water's edge

You'll find the tiny sailing boat

And in it, with a bead, the lines I wrote

O willow tree, willow tree

The pattern of my life is killing me

Willow tree, willow tree

The pattern of my life

Your father tries to hitch you with a goon

But in disguise I slip into your room

We lie and kiss at water's edge

Then steal away across the big blue bridge

Your father's spies discover us

In the house upriver, making love

I'm swept away, you'll think I've drowned

But, a few days later, I'll return

You'll climb into my boat, I'll row with all my might

To the tiny island where I'll write

The manuscripts that seal our fate

And bring your father's soldiers to our gate

They'll put me to the sword, you will also die

Burning in the house we lie inside

Touched by our passion, and our love

The gods transform us into two white doves

O willow tree, willow tree

The pattern of my life is killing me

Willow tree, willow tree

The pattern of my life

Abwärts - Roboter in der Nacht

Kvällens bopp denna. Har haft en sjukt intensiv vecka, och har knappt varit ensam i en sekund. Hade tänkt att ta kvällen själv och kolla på Christiane F, men jag sitter och somnar i soffan. Nog får vara nog.

Dakhalti Marrah

Sitter och skissar inför porträttet jag skall göra av G, kanske det enda som ger mig pengar på ett tag, så det är nog bäst att sätta igång. Jag har börjat bli sugen på att jobba igen, att ha ett levande förhållande till mitt konstnärsskap, där jag inte konstant bara skapar på beställning, och undviker förskräckt att jobba alla andra stunder. Hur som helst. Jag har börjat lystna på Ottoman History Podcast, och första programmet som dyker upp är en bio om Asmahan. Helt plötsligt sjunger hon den mest dramatiska och storslagna låt jag hört. Lågmäld och så jävla tuff. Hela hennes historia osar agentmystik, och intrig.

The Birthday Party: The Friend Catcher

Avslutar med en gammal tonårsfavorit jag saknat. Komplett även denna med apsnyggt omslag. Jag tror tillsammans med Dirty Plotte, så kan man sammanfatta vad jag gillar. Mycket rött. Snyggt med rött ju.

"Mental Midgetry"

Nästa dröm jag hade var en tavla. En collagetavla med en tonårskille i sjuttiotalskläder. Collaget var rätt så likt omslaget till Sister med Sonic Youth, med lite blandade motiv, åtskilda. Det enda motivet jag minns var en karta över England. Och i mitten ett foto av en hemmabyggd modell föreställande en enorm röd staty av Zeus. Framför den stod ett pyttelitet hansahus med texten HENRY V.


Nu i mitt infall tänkte jag mig att det passar rätt så bra med en bild av James Egbert, den förste tonårskille som tog livet av sig för att hans drakar och demoner-karaktär dog. Det känns lite som att jag är lite väl mycket i Mike Kelley-läge just nu. Mycket Sonic Youth med. Min stora mentala ingång i detta känns ju som om jag vill komma nära tonårsledsenheten av Kelleys Dirty-omslag.

Akhnaten

Sesenet neftu nedjem
Per em rek
Peteri nefruk em menet
Ta-i nehet sedj emi
Kheruk nedjem en mehit
Renpu ha-i em ankh
en mertuk.

Di-ek eni awik kher ka-ek
Shesepi su ankhi yemef
I ashek reni er heh
Ben hehif em rek

I breathe the sweet breath
Which comes forth from thy mouth.
I behold thy beauty every day.
It is my desire
That I may be rejuvenated
With life through love
Of thee.

Give me thy hands, holding thy spirit.
that I may receive it and may live by it.
Call thou upon my name unto eternity
And it shall never fail.

Jag har hängt mycket i solen på sistone. Jag har fått en härlig pepparkaksfärgad bränna. Texten hittades på en kunglig mumie från Amarnaperioden, och översatts av Sir Alan Gardiner.

Songs: Ohia - The Lioness

När vi ändå håller på att älta, så kan man ju passa på att spela världhistoriens deppigaste låt medans man ändå håller på dårå.

Popol Vuh: Wehe Khorazin

Dagens rätt så skojiga att lystna brevid varandra

Thirteen Moons - The Thin White Line

Den här är oförskämt fin, särskilt på grund av den pruttiga saxen.