Dream Decievers

En sån där dag som duger till att fastna i saker. Som gamla rättsfall och satanistdokumentärer.

Att Hångla med Dagon

Jag sitter och äter frukost på min balkong. I handen har jag den stora gröna samlingsvolymen med HP.Lovecraft, som jag snappade upp vid Vertigos bord, på förra årets bokmässa. Jag har väntat rätt så länge med att börja läsa den. Jag har gjort ett par försök tidigare, främst i tonåren, då jag slukade exakt allt som doftade vagt psykedeliskt. Jag älskade Burroughs, och Irvine Welsh's drogskildringar, framför allt i "The Acid House", och "Marabou Stork Nightmares". Jag slukade Carlos Castanedas shamanberättelser på samma sätt som jag samtidigt gluffade i mig Bilbo och Sagan om Ringen. 

Min stora favoritbok på den tiden (jag var kanske 14 då) var "The Wasp Factory" av den skotske Science Fiction-författaren Iain Banks. Jag har inte läst om berättelsen i vuxen ålder, men jag minns att den var skriven på tung dialekt (Trainspotting hade kommit) och handlade om ett förkrympt tonårsbarn som drev runt i ett träsk tillsammans med en dvärgväxt vän, och förströdde sig med att plåga getingar i en avancerad tortyranordning. Bokens stora klimax visade sig vara att pojken insåg helt plötsligt att hans penis var en förstorad klitoris, och att han egentligen var en flicka.

Allt detta resonerade väldigt fint i min tonårshjärna, alla dessa texter om en osäker tillvaro, där inte ens människokroppen undgår risken att när som helst förvandlas till någonting helt annat. Det låg en starkt osäker stämning över allt jag läste på den tiden, någonting jag har alltid funnit lockande med Lovecraft. Mänskligheten är bara en liten vag parantes i världshistorien. Och långt nere i världshaven, slumrande under en tidsrymd ogreppbar för vår mänskliga hjärna ligger alla sanningar begravda. När som helst kan någonting i mörkret vända sig, och utplåna våran existens i ett ögonblick. Självklart ser jag någonting romantiskt i detta, och för min tonårshjärna var detta ofantligt lockande.

Däremot så lyckades han aldrig gripa mig. Historierna kändes kortfattade och klumpigt berättade. Huvudpersonerna var rätt så färglösa trista typer, som lämnade lite plats för igenkänning. Väldigt ofta var det så att någonting ofattbart gled in i rummet, och lämnade huvudkaraktärerna emotionellt bräckliga. Någonting som var fullständigt ogreppbart för det mänskliga sinnet. Oftast så nöjde sig Lovecraft med att beskriva det så, och var sällan sugen på att utveckla känslan. 
Jag fick känslan att jag lämnades otillfredställd, som att Lovecraft var en lite dryg storebror, som visste punchlinen på ett skämt, men vägrade berätta vad det var som var så roligt.

En av scenerna som fick mig att tänka var en scen ur "Fallet Charles Dexter Ward" där huvudpersonen drömmer att han är omgiven av små knubbiga varelser som dansar kring honom i en liten ring, spelandes mystiska onämnbara trudelutter på flöjter. huvudpersonen sitter självklart paralyserad av skräck över detta, och kan inte förstå hur sjukt, och vidrigt och onämnbart detta är, denna skymf mot naturen. 

Det enda jag kände var "ok, soft". 

Det till slut började känna var att jag kände inget som helst behov av att fortsätta värdera berättelsen enligt Lovecrafts termer. Jag hade ingen som helst anledning att fortsätta tycka att allt detta som hände dessa stackars arkivarietyper var så förskräckligt, ogudaaktigt och hemskt, oavsett hur mycket Lovecraft tjatade. Om allt detta är så oförståeligt för mänskliga sinnen, varför kan man i så fall då inte bara vända på steken? Och det är det jag känner ett behov av att göra. 
Det jag skulle vilja göra är att ta en berättelse av honom, vända på perspektivet helt och hållet. Runt sängen dansade fantastiska varelser, som lockade honom med förföriska sånger. Långt nere i havet slumrar våra älskade gudar. Att Dagon visar sig vara ett sjujävla bra hångel, och Charles Dexter Ward var en riktigt skön kille. Det skulle inte kräva mycket. Trots min irritation, så känner jag att det finns någonting att tjäna på att peta i dessa berättelser, och se vad som kommer fram i slutändan. Extas och skräck är ofta bara några få steg ifrån varandra. Snart så tar vi en titt på en vändning och ser vad som händer.

Tonår

Jag kom på att det fanns ett hål jag behöver fylla med att skriva om mina tonår. Jag har väldigt få minnen från den tiden, och stora delar av min tonårstid känns som ett svart hål. Om jag berättar om det så kanske jag förlikar mig med det. Eller åtminstone så kanske någonting nytt dyker upp.

Mina tonår i kläder.

Jag bar T-shirt långt in på vintern. Jag hade inga andra tröjor som jag tyckte var snygga. Den var plan och svart. Jag har fortfarande en massa plana svarta T-shirts i min garderob.

Min favorit var en med ramoneslogga på. Den var urgammal och nedärvd från min storebror. Den var till slut så nött att den var så gott som genomskinlig.

Jag tyckte inte det var för kallt, trots att det var vinter och minusgrader. Över bar jag en mörkblå duffeljacka. Jag bar varianter av den genom hela mina tonår, förutom vissa undantag när jag bar en brun, lite finare. Den förlorade till slut sina knappar. Fickorna i jackorna var alltid utnötta eftersom jag bar de flesta av mina saker i dom.

Det vanliga innehållet i min jackficka var en plånbok, cigaretter och tändare, en walkman med hörlurar, samt ett paket fishermans friend.

Jag hade långt lite flottigt hår. Inte farligt mycket finnar. En liten dubbelhaka. Inget skägg, men jag rakade mitt fjun.

Jag hade alldeles för stora blåjeans. Senare skaffade jag svarta. De var för stora för att jag övertalats att jag såg tjockare ut i smalare jeans. Först långt senare i livet insåg jag att det var den totala motsatsen som gällde. Senare skaffade jag ett par svarta. Men de var fortfarande för stora.

Jag minns inte vilka skor jag hade. Jag vet att jag innerligt ville ha kängor. Det var tufft med kängor.