Vikingasagor för Rammsteinfans

Redan vid förtexternas korpar, molltoner och dova färgskala så känner man att Vikings kommer att servera en gotik i stora slevtag. Det känns inte för inte som de valt att ta Karin Dreijers sidoprojekt Fever Ray som ledmotiv. Fever Rays visuella framtoning riktigt dryper av den där aldeles särskilt skandinaviska typen av gotik som man tänker sig skulle gifta sig fint med en vikingasaga. Den sortens gotik som blöta barrskogar, iskallt vatten samt vintermörker gett upphov till. Mycket i den handlar nämligen om litenhet, om skörhet. En skörhet som Vikings i allra högsta grad skulle behövt.

När serien nämligen väl kommit igång så känns nämligen all skörhet långt borta. I stället får vi samma tuppfäktande alfahannar i fotbollsfrisyrer man ser i hollywoodschabrak som Gladiator och 300. Alltså en uppvisning i samma sorts tröttsamma maskulinitet man hittills fått presenterad så fort det skall skildras vikingar. Det är helt klart att serien har haft en ambition att skildra vikingarna med en ärligare blick än populärkulturen tidigare visat oss. Och där levererar serien litegrann. Men däremot så känns dessa slängar av kultur oambitösa, och de har aldrig någon större roll för det stora hela i handlingen. Det är nämligen mansporträtten som står i fokus här. Männens intrigerande, ångande, maktspelande och stormande. Kvinnorna är förpassade till sidlinjen, med undantag för ett fåtal arketyper. Tjänstepersonal, trälar, prostituerade. Intrigmakerskor. Samt den tuffa krigarkvinna som presenteras som hjältefigurens relation, men hennes roll är blek och andefattig, och det är klart att hennes roll är fullständigt relativ till hjältens.

Över lag så känns det också som om trots att seriens ambition varit att ge oss en klar och nära blick över hur vikingarna har varit, så stannar den ändå någonstans vid arketyp. Det är ambitionerna till trots, en putsad och hollywoodpolerad bild av vikingarna vi får med klädsamma synthfrisyrer och Zlatanmuskler. Mycket känns redan lånat från en estetik som ligger nära en Rammsteinvideo. I huvudpersonens hägringar av Oden är han mycket lik Gandalf. Samhällets hedniska präst verkar direkt lånad från 300. När de senare kommer till templet i Uppsala och det mer liknar Sagan om Ringens Vattnadal kan man ingenting annat göra än att himla med ögonen. Trots sina anspråk är Vikings inte mycket mer än en fantasyserie.

killfest

Däremot så bygger Vikings på faktiska litterära förlagor i flera vikingasagor, främst Ragnar Lodbroks saga. Och det är där jag känner att det gick fel, nämligen i serieskaparnas vilja att göra sagan rättvisa. 

Vikingasagorna var kända för att vara karga redogörelser av vad folk sa och vad folk gjorde. De känslor som finns under ytan får man som läsare bara ana sig fram till. Detta gör att om man skall göra en tolkning i te.x en tv-serie så måste tolkaren ha ett större mod när de använder källmaterialet än vad Vikings skapare (och flera andra jag kan komma in på senare) verkar ha haft. För det vi får i Vikings är nämligen exakt vi också får i sagorna, nämligen stela mansporträtt, med allt eventuellt liv slinkande undan i marginalen, ännu en gång. Och det är tråkigt, vid tanke på vad intressanta berättelser som kunde blivit till.

Smärtboll

Börjar bli innerligt trött på mitt ryggskott nu. Har legat halvt som halvt oförmögen att röra mig sedan i fredags, då skolan slutade. I och med det, så stod jag uppstressad utanför skolportarna i spöregn med 30 kilo papper, målarfärg, original och ritmaterial. Jag släpade långsamt den enorma ikeabagen efter mig, med tavlan jag ritat som enda paraply (funkade ovanligt bra pg.a i akryl, som är typ plast) de drygt 400 meterna från mazetti hem till mig. Denna sträcka tar ungefär 8 minuter att gå, men i spöregn och jättepackning så tog det en tårdrypande ryggmördande jävlajävla timme. Fick pausa och gömma mig i folkets park, och satt och surade med klumpen i halsen i bokboden, och bläddrade i snoppiga fantasyböcker, harlequin, och x antal min häst, samtidigt som jag samlade mig. Väl ute så träffade jag L, som glatt kom vandrande med sin cykel, såg min panik, och drog jättepackningen på sin pakethållare. Jag var så pass labil och utmärglad att jag nästan började grina över att världen och mina vänner var så fina i den stunden. Väl hemma så kollapsade jag på golvet, och bara låg och skedade katten tills han bet mig för att jag klappat honom på tassarna.

Efter det har det varit en orgie av smärta, som jag behandlat på följande vis:

1. The Wire
2. Skype med T
3. Snask

Skype med T räddade min lappsjuka något enormt, då jag får krupp om ingen ser mig och bekräftar att jag finns åtminstone en gång om dagen. Annars försvinner jag in i ett litet hål. The Wire har mest funnits till för att jag behövt någonting att kolla på som inte är idiot, och snask för att det är synd om mig. Då och då har jag vrålat till av ryggsmärtor då jag vänt mig fel, och då vaknar katten till och springer ut ur rummet. I lördags fick jag nog, och fullproppad av värktabletter vaggat ut och försökt delta i A's barns födelsekalas. Det var fint och soligt, och fullt av trevligt folk, men det enda jag kunde säga i konversationsväg var att stirra på någon punkt en meter bakom personens huvud och mumla "jag har kollat på tv, och jag har ont". Hu.

N var gullig, och pratade lite game of thrones med mig. Game of thrones är fortfarande fånigt, men tolvåriga jag gillar det, och jag behövde en paus i mitten av the Wire.

Under denna period har jag känt mig gradvis och med all förståelse fulare, sunkigare och mer deppad. Mysbyxor har varit min uniform, och när jag går runt på stan och ojar mig över ärenden så tror jag att alla runt omkring mig som skrattar åt någonting te.x kul, skrattar självklart åt mig, bockstensmannen i felsittande kläder, som går runt med rosa ansikte och gapande kakhål, som ej hör hemma i denna världen. Det är så lätt att bygga upp ett litet fånigt fort av ångest runt omkring sig i lägen som detta. Man får ett litet tag, så länge man håller koll på sig själv.

Pratade med E för första gången på länge. Känner mig fortfarande ledsen. Men det är ingenting att göra åt förutom att bita ihop och känna sig ful och dum i huvudet. Detta har så klart inte hjälpt.

På söndagen hade jag lovat A att hjälpa till att flyttstäda, så jag och kompis brände iväg till hennes lilla studentlägenhet i rosengård. Jag var inte lika hjärndöd som vid barnkalaset, och behövde inte ens värktabletter. Jag var mest trött och pösig, smuttade på kaffe, knaprade lite på en vetelängd, samtidigt som jag och kompis gick igenom hennes påsar med gratis grejer. A är en av de där människorna som jag kan umgås med utan att känna mig lugn och tyst runt, och det smittade av sig lite. Jag kände inte ett enormt behov av att umgås, utan lite tillfreds och lugn. Satt och fipplade med min mobil, och pratade lite om elvis. Kom därifrån med en klänning, ett förkläde och lite blandat hus & hem. Ljus till min sataniststake.

I dag däremot så brassade jag och R iväg åtta på morgonen, efter kanske tre strålande timmars sömn iväg och tömde utställningen i Sjöbo. Det hela gick ganska smärtfritt till, och kände mig lite nöjdare över att göra saker som inte innebar att ligga och onda mig. Vi satt i lobbyn på mazetti och delade ut respektive utställningsgrejs till de andra i klassen, och det kändes lugnt fint och värdigt. Efteråt så blev det mer skype med T.

Sen lyckades jag äntligen umgås med S, som jag velat så länge, men i slutändan inte pallat pg.a att hon varit sjuk och trött, och jag varit trött och värkig, + lite sjuk. Hon drog av någon anledning iväg mig på fotbollsmatchen i folkets park, under outtalade protester från min sida. 

Fotboll är en sån där grej jag verkligen försökt med under en period av mitt liv. Det var någon gång under sena tonåren då alla mina nära vänner grottade ner sig i det, och en stor del av umgänget gick ut på just fotboll. Prat om fotboll. Tittande av fotboll. Jag förstår ingenting. Jag förstår inte varför Honkström borde in i stället för Bonkström, och varför han har en vänsterfot. Jag ser inte varför Tonatoni spelade så jävla dåligt, om inte kommentatorn rakt ut sagt det. Jag förstår inte hur det kan bli opolitiskt, när Zlatan skedar Silvio Berlusconi, och folk tycker fortfarande att han är lite skön, trots x antal dödsmisshandlade båtflyktingar på italienska stränder. Förstår inte varför prostituerade mosas upp i baracker för att dödsknullas av äppelkindade supporteras, bara för att det är fopoll.

Trots det så var det inte så mördande hemskt. Jag låg och vred mig lite brevid S, som hade en god attityd mot det. Däremot så var inte rätt så kall mark det bästa att sitta på just då (eller divanligga, då ryggen dödade mig). Så jag var rätt så utmärglad efteråt. Men glad av att få träffa S. Jag har saknat henne tokigt mycket. Plus, såklart gav hon mig finaste presenten: En timmes massage. Jag grinar nästan inombords, pg.a fin kompis.

Hej Omar.

I dag har jag legat med pulserande vidrig migrän, så inte så jättemycket mer att rapportera. Jo, jag har sett kanske en miljon avsnitt av the wire. Och att Omar är finast.