Nä, här vill man inte blogga.

Nä, efter lite grunn så blir det nog tumblr för mig i stället. Nämligen http://littlewoodenhell.tumblr.com kolla där i stället.

Vikingasagor för Rammsteinfans

Redan vid förtexternas korpar, molltoner och dova färgskala så känner man att Vikings kommer att servera en gotik i stora slevtag. Det känns inte för inte som de valt att ta Karin Dreijers sidoprojekt Fever Ray som ledmotiv. Fever Rays visuella framtoning riktigt dryper av den där aldeles särskilt skandinaviska typen av gotik som man tänker sig skulle gifta sig fint med en vikingasaga. Den sortens gotik som blöta barrskogar, iskallt vatten samt vintermörker gett upphov till. Mycket i den handlar nämligen om litenhet, om skörhet. En skörhet som Vikings i allra högsta grad skulle behövt.

När serien nämligen väl kommit igång så känns nämligen all skörhet långt borta. I stället får vi samma tuppfäktande alfahannar i fotbollsfrisyrer man ser i hollywoodschabrak som Gladiator och 300. Alltså en uppvisning i samma sorts tröttsamma maskulinitet man hittills fått presenterad så fort det skall skildras vikingar. Det är helt klart att serien har haft en ambition att skildra vikingarna med en ärligare blick än populärkulturen tidigare visat oss. Och där levererar serien litegrann. Men däremot så känns dessa slängar av kultur oambitösa, och de har aldrig någon större roll för det stora hela i handlingen. Det är nämligen mansporträtten som står i fokus här. Männens intrigerande, ångande, maktspelande och stormande. Kvinnorna är förpassade till sidlinjen, med undantag för ett fåtal arketyper. Tjänstepersonal, trälar, prostituerade. Intrigmakerskor. Samt den tuffa krigarkvinna som presenteras som hjältefigurens relation, men hennes roll är blek och andefattig, och det är klart att hennes roll är fullständigt relativ till hjältens.

Över lag så känns det också som om trots att seriens ambition varit att ge oss en klar och nära blick över hur vikingarna har varit, så stannar den ändå någonstans vid arketyp. Det är ambitionerna till trots, en putsad och hollywoodpolerad bild av vikingarna vi får med klädsamma synthfrisyrer och Zlatanmuskler. Mycket känns redan lånat från en estetik som ligger nära en Rammsteinvideo. I huvudpersonens hägringar av Oden är han mycket lik Gandalf. Samhällets hedniska präst verkar direkt lånad från 300. När de senare kommer till templet i Uppsala och det mer liknar Sagan om Ringens Vattnadal kan man ingenting annat göra än att himla med ögonen. Trots sina anspråk är Vikings inte mycket mer än en fantasyserie.

killfest

Däremot så bygger Vikings på faktiska litterära förlagor i flera vikingasagor, främst Ragnar Lodbroks saga. Och det är där jag känner att det gick fel, nämligen i serieskaparnas vilja att göra sagan rättvisa. 

Vikingasagorna var kända för att vara karga redogörelser av vad folk sa och vad folk gjorde. De känslor som finns under ytan får man som läsare bara ana sig fram till. Detta gör att om man skall göra en tolkning i te.x en tv-serie så måste tolkaren ha ett större mod när de använder källmaterialet än vad Vikings skapare (och flera andra jag kan komma in på senare) verkar ha haft. För det vi får i Vikings är nämligen exakt vi också får i sagorna, nämligen stela mansporträtt, med allt eventuellt liv slinkande undan i marginalen, ännu en gång. Och det är tråkigt, vid tanke på vad intressanta berättelser som kunde blivit till.

Det finns sanningar man aldrig ser om man inte förlorar sin hållning.

Tyckte det blev bättre med: "Det finns sanningar man aldrig ser om man inte är beredd att offra sin hållning"