Jag tänker, jag vet inte, det var nog
någon film jag såg eller någonting I den stilen. När jag minns
det så minns jag det liksom I bilder. Men de rör sig inte, utan det
är som om jag sitter ner och bläddrar bland små vykort. Små
stillbilder, som upprepar sig efter varandra. Som en av de där små
kikarna man hade I plast när man var liten, när man stoppar in små
pappskivor I den, och så när man tittar så kan man bläddra mellan
bilderna med en knapp. Ja du vet, minns inte vad de heter.
Det liknar Snövit rätt så mycket.
Det ser lite ut som en sagobok, du vet den mörka skogen, och höga
träd som liksom böjer sig över en hotfullt. De sju små dvärgarna
går omkring där, utmattade, och skakande av skräck. Känslan av
hot och allvaret I situationen får de att se ännu löjligare ut,
med svettpärlor rinnande I klasar över deras små runda dockkinder.
Plötsligt tar vägen slut, och deras
väg blockeras av en väldigt bergsvägg. Ur bergsväggen sticker det
ut ett smalt kraterartat hål. Dvärgarna står en stund uppgivna och
tittar på det märkliga hålet, som sticker ut ur bergsväggen som
en blemma. De börjar inse att detta hål kan vara deras enda väg
vidare, och börjar snegla uppmanande på den minsta av dom.
Den minsta dvärgen blir rädd. Han
tror inte att han kan klämma sig igenom hålet, och om han kunde är
han inte särskilt sugen på att se vad som finns där inne. De andra
dvärgarna ser däremot inte någon annan lösning. Till slut greppar
de honom med våld, och börjar klämma in sin vän med huvudet
först. Han jämrar sig av smärtorna, och tårarna rinner när
stenflisorna rispar hans ansikte. Till slut ger de upp, och lägger
de honom åt sidan, där han snyftande ligger kvar med tårarna
rinnande över sina söndriga skära kinder.
-->
De återgår till att begrunda hålet.
Mörkret där inne verkar kompakt, och på något sätt lockande.
Det börjar bearbeta grottmynningen med
sina små hackor, och grymtar och muttrar samtidigt som stenflisorna
flyger. Den minsta dvärgen ligger utmattad kvar och lyssnar på
deras ansträngningar. Varenda gång de slår med sina hackor kommer
ett ihåligt ekande ljud långt inifrån tunneln. Efter ett tag
börjar ekot likna en osammanhängande svag röst. Den minsta dvärgen
börjar urskilja meningar, stavelser, men har greppar aldrig riktigt
orden. Ljuden börjar blandas med dvärgarnas flåsande. Han orkar
inte bry sig mer. Han kurar ihop sig I fosterställning, och låter
ljudet av sina vänners ansträngningar blandas med mumlen ifrån
grottan.