Har vibrerat av migrän hela dagen, men lyckades till slut skärpa mig mot kvällssnåret, och träffade J på Simpan. Vi drog oss hem till mig och det hela slutade i en rätt så fin umbalakväll. Jag kände lite att temat ofta gled iväg till familj. Jag tänker ofta på familj, och på känslan av genetiskt släktskap. Jag har haft en relativt dålig kontakt med min släkt, om man inte räknar min omedelbara släkt, dv.s min familj. Min svenska släkt har varit gles och relativt ointresserad, och min isländska har varit avlägsen, och så väldig, och tillbakarotad att det är svårt att få fason på den. Dessutom så har jag upplevt en viss förvirring över att jag inte greppar språket fullt ut, så de flesta av mina upplevelser av min släkt är relativt ytliga.
Vi spekulerade en hel del i termen "Blod är tjockare än vatten". Det är väldigt lätt att ha en käckt queerperspektiv i de flesta frågor, och slänga sig med ett Äh, vad fan betyder genetisk släkt egentligen, det är de människor jag släpper in i mitt liv som är det viktiga, min riktiga familj är inte min fysiska, yadayada.
Jag är av den åsikten själv, att genetiskt släktskap inte skall betyda mycket. Däremot så är detta bara en åsikt, själva frågan är svårare än så.
Jag sitter och tittar på "Cultural Soup" av Paul Mccarthy. I videon sitter han och blandar sina vanliga vätskor och geggor (i detta fall majonäs) och gnuggar in den i en liten plastgubbe. Övergreppsstämningen är väldigt påtaglig. I en text skriver han:
The child as a penis.
Revolving cultural conditioning
Perversion, abuse of innocence
By a corporate father
A heritage that is passed on.
Stämningen passar in väldigt bra på den fysiska upplevelsen av det. Spermier sprutas ur pappas pung. Dessa kladdar ut sig i släktled efter släktled av människor, vars existenser inte spelar någon som helst roll, men tillsammans bildar de någon sorts organism. Barnet som ett könsorgan, och någon sorts vilja (i mccarthys fall, staten) som gnuggar in allt detta klägg, allt detta tänk om släktskapets vikt in i barnet.
I mitt eget fall så känner jag inte lika starka påtryckningar från samhälle och stat, eller så borde jag känna det, men väljer att inte göra det. Varenda gång jag träffat min släkt så står jag förbluffad av att vara omgiven av människor som liknar mig. Helt plötsligt konfronteras jag av denna väldiga organism, och speglar mig i denna genetiska sörja. Jag känner en tryckande känsla över att jag borde leva upp till någonting, att min person borde leva upp till sörjans förväntningar. Jag känner mig ofta som en sedan länge avkapad lem som ser på sin före detta kropp med längtan, med lite svaga reflexminnen av de uppgifter som lemmen en gång utförde. Eller så har lemmen aldrig vetat om sina uppgifter, utan den står där bara handlingsförlamad och förvirrad.
Jag värderar ingenting av detta ideologiskt däremot, det tål att strykas under igen. Men det känns som om jag har fötts med någon sorts plikt emot denna organism. Det enda jag vet är att jag känner en intensiv önskan att förstå den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar