I bland kan jag gå flera dagar utan att lämna huset, eller vilja träffa en annan människa. I dag så hade jag planerat att ta igen mitt ritande, och satte mig och jobbade på en bild som jag lovat göra som bröllopspresent. Jag känner mig inte särskilt entusiastisk inför tanken att spendera ett dygn plus på en bild som kommer att gå till en människa jag inte har någon större kontakt med, men i detta fall får jag betalt, så det rättfärdigar alltihopa. Trots det så känner jag mig smutsig, då det är precis det här som jag insett är det som försatt mig min skrivkramp till och börja med. Bilden innehåller inget narrativt driv, den pushar mig inte det minsta, och den påminner om åtminstone två till tre bilder jag redan har gjort. Den utmanar mig inte det minsta, jag lär mig ingenting om mig själv. Men jag får 500 spänn. Yey!
Däremot så känner jag mig nöjd över stämningen när jag jobbar. Jag har i princip inget vettigt material att arbeta med, mina pennor är till hälften döda. Akvarellfärgerna jag hade tänkt att använda är spårlöst försvunna, så jag fick använda samma gamla akrylfärger och samma gamla färgschema, komplett med tuschpennorna som slits sönder och korkas av akrylen. Trots det så har jag vanan och nyttan av att kunna och tycka om att jobba utomhus, så jag har lyckats hålla mig på innergården nästan hela dagen. Mot kvällen så satte jag mig i jesusparken mot skulpturen. Liv satt och vinkade på en parkbänk, så hon blev dagens sociala kontakt, och trots att vi bara småpratade så kändes det skönt att få känna sig som en människa som kan öppna munnen och göra ljud ifrån sig ibland. Särskilt under mina antisociala faser. Jag fick en artikel länkad förut om hur en viss typ av människor blir överkänsliga av kommunikation, tar in lite för mycket under samtal, och överlastar efter ett tag. Det betyder att dessa människor processar information väldigt långsamt, och blir väldigt utmattade av långa sociala doser. Tror jag kan se mig själv i detta ganska mycket, för jag behöver alltid en dag eller två att samla mig, särskilt efter längre eskapader.
I morgon gör jag klar bilden. Det hjälper ändå lite att känna mig duktig, i bland. Och det känns skönt att rita igen, trots att det är blaj. Jag får bara inte göra en vana av att inte investera så mycket av mig själv i bilderna i framtiden, och spela säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar