Försökte meditera igår. Fick ett tips av S, då hon satt och mediterade och fokuserade på att tänka på kärlek. Jag gick inte riktigt så långt. Men i alla fall så lade jag mig ner i min finaste divanpose, slöt ögonen, och gjorde mitt bästa för att stänga av all inre dialog. Det gick rätt så bra, och jag måste halvlegat där i kanske 30-40 minuter. Däremot är jag inte säker på om jag kände mig särskilt mycket lugnare. En av sakerna som lockade mig är möjligheten för förträngda trauman och jobbiga grejer att dyka upp. Det är jag sugen på. Jag vill bearbeta, och konfronteras med saker, och inte sitta med mina känslor inkorkade. Så jag avbröt efter ett tag. Inte för att det inte var trevligt, utan för att nog fick vara nog.
En av sakerna som är terapeutiska för mig är att sitta och jobba. Just nu sitter jag och ritar på en tavla. Den innehåller väldigt mycket smådetaljer. Mycket av det jag ritar och målar innehåller mängder med textur, små mönster och streck. Detta gör att allt jag gör tar oförskämt lång tid. Detta kan te sig väldigt jobbigt för vissa, och jag får ofta frågan hur jag pallar. Jag tycker det är lätt. Jag sjunker bort i någon sorts trance, och i bästa fall så glömmer jag tid och rum. Alla de små besluten man tar är ofta impulsiva, och inte för mycket intellektualiserande. Samtidigt som jag gör detta så tänker jag inte så mycket, utan mer att jag sitter och känner saker. En stor del av tiden så dyker jobbiga tankar upp, och det gör att jag sitter och ältar. Oftast så betyder det att jag sitter och ritar och mår skit. Samtidigt så sitter jag och ältar detta på twitter, vilket förmodligen förmedlar en rätt så skev bild av mig, men vafan. Det jag menade är att i de rätt så monotona momenten i mitt ritande finner jag någon sorts ro, och oavsett vad det är som kommer upp till ytan när jag gör det, så är det en bra grej i slutändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar