Män som gör grejs i Djungler

Antoine de Saint Exupéry, i sin Lockheed P-38 Lightning, i full gång med att tänka på tjejer.

En av mina favoritgenres att läsa är om män som gör grejs. Detta borde väl vara den största litterära genre i världen, men jag har yxat ner det lite till "Män som gör grejs i djungeln". Eller "Män som gör grejs, typ i en djungel, och sen börjar de tänka på en kvinna". Eller min favorit: "Lite sunkiga män som står i en djungel och får för sig att djungeln är en kvinna." Antoine de Saint-Exupéry, som skrev "Den Lille Prinsen" skrev en klockren bok om män som gör grejs. Den hette "Postflyg syd", och handlade om en man som flyger i ett flygplan, och allt detta flygande får honom att tänka på en kvinna.  Det är så satans gulligt att jag dör. 

Väldigt ofta när man läser böcker som de tycker man synd om männen, särskilt om man jämför med den andra, rätt så marginaliserade genren "kvinnor som sitter ner och känner grejer, och detta sittande och kännande får de att reflektera över männen i deras liv." Det är inte en dum genre heller, men jag finner inte ett lika stort komiskt värde i detta. Jag finner det bara så fasansfullt sött med alla de män därute, som behöver alla dessa svulstiga falliska gester, enbart för att locka fram den minsta lilla känsla. Och eftersom jag är född som, och uppfostrad till att vara CIS-man, så är jag väl sån jag med. Just nu sitter jag och läser en bok om Paul Gauguin på Tahiti. Han åkte till en djungel för att försöka komma på hur man målade innan civilisationen kom igång. Det gjorde han väl lite grann, men mest kommer ju folk ihåg att han åkte till Tahiti och låg med en massa barn.

Där har vi också favoritgenre nummer två. När männen åker ut i Djungeln, och det inte går så bra.