Mullvadsmannen

Ända sen hundjobbet har jag varit tvär och inlåst i lägenheten. Inte något släng av missantropi, men en stadig släng av orka. De senaste två månaderna har varit så, att jag tagit det relativt lugnt, smågonat lite med vänner, jobbat när jag velat jobba, för att senare slängas in i någonting som jag upplevt som tokintensivt. Denna uppgift har jag klarat av på gränsen. Sen blir jag sjuk sekunden jag är klar, och blir sängliggande i tre dagar. Efter det börjar en långsam klättring upp och tillbaka igen, där jag sakta men säkert lär mig att gilla läget igen.
Nu är jag väl precis på gång med en sådan klättring. Var hemma hos Lisa precis, och fick ut ett snuskigt nöja av att äta spettekaka. Min kropp dog av migrän igår, och när kroppen konstant spänner sig så förbränner jag som en tok. Så vid kvällskvisten hade jag ett rasande chipsbehov som stått otillfredställt förrän jag fick smörja mig med spettekaka, någonting som annars är universellt rätt så äckligt. Men nu, fy satan vad fint det var.

Om dagarna är jag duktig. Jag fyller i ansökningar, skriver fakturor, och svarar på mail. Jag håller mig hel och ren. Jag försöker få ett extrajobb, eller ett stipendie. Hoppas på båda.
Jag är fortfarande långsam när det gäller folk däremot. Jag orkar inte riktigt träffa så många, och gå ut är definitivt ur leken. Men jag klättrar.

Moa tog en tokfin bild av mig och Teresa från midsommar förresten.