Fast egentligen var det ju den här jag tänkte spela. Jag vet inte varför Nico blev den största reliken jag tog med mig från tonåren som bestod. Nick Cave var ju min stora, men jag känner bara någon sorts kvälj över att han blev så kass någonstans i början av 2000-talet. Kanske är det det tragiska levnadsödet, eller bara en bögisk kärlek till fallna donnor. Skitsamma. These Days är lite sönderspelad, och jag har ett helt annat förhållande till första John Cale-skivan än de andra, som kanske är hundra gånger tuffare. Men den här är vacker, och går rakt in i hjärtat.
Texten:
I had a lover,
I don't think I'll risk another
These days, these days.
And if I seem to be afraid
To live the life that I have made in song
It's just that I've been losing so long.
Please don't confront me with my failures,
I had not forgotten them.
Nico klarade av konsten att vara uppgiven utan att ragga sympati. Svartsynt, men fullständigt självständig. Och varenda gång jag tänker på henne så tänker jag att hon vandrar igenom en målning av Anselm Kiefer. Ett svårmod som solariebrända klåpare som Rammstein och deras likar aldrig i livet skulle kunna närma sig.
