The Man with the Rubber Head: Camera Obscura

Formula for a Homunculus: Camera Obscura

Formula for a Homunculus

“Place human semen in a glass vial and nourish with blood for forty days and forty nights, keeping it at the temperature of a horses belly: and from it will be born a genius, a nymph, or a giant” (Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim [1493-1541]).

- Tony Oursler "Optical Timeline"

Set: Camera Obscura

Red

Seth, the Egyptian god most associated with evil, is depicted in many guises: a black pig, a tall, double-headed figure with a snout, and a serpent. Sometimes he is black, a positive color for the Egyptians, symbolic of the deep tones of fertile river deposits; at other times he is red, a negative color reflected by the parched sands that encroach upon the crops. Jeffrey Burton Russell suggests that “it is possible that the redness of

Seth helped make red the second most common color, after black, of the Christian Devil.”

- Tony Oursler: Optical Timeline

Arnaud de Villeneuve: Camera Obscura

"In the thirteenth century, Arnaud de Villeneuve, showman and magician, utilized the camera obscura to stage presentations somewhere between shadow play and cinema: players performed warlike or murderous episodes outside in the bright sunlight, while inside the audience was shocked and delighted by sound effects linked to the dramatic gestures of the projected images. The fact that the audience would stay inside and watch such a mediated event when they could have gone outside and viewed the event directly points to a victory of the virtual image over reality. The disembodiment of the moving image and its removal from the recognizable physical laws that bind the body of the viewer imbue the image with a magical quality at once distant and intimate."

-Tony Oursler "Optical Timeline"

Film: Paul Mccarthy - Destruction of the Body

Dakhalti Marrah

Sitter och skissar inför porträttet jag skall göra av G, kanske det enda som ger mig pengar på ett tag, så det är nog bäst att sätta igång. Jag har börjat bli sugen på att jobba igen, att ha ett levande förhållande till mitt konstnärsskap, där jag inte konstant bara skapar på beställning, och undviker förskräckt att jobba alla andra stunder. Hur som helst. Jag har börjat lystna på Ottoman History Podcast, och första programmet som dyker upp är en bio om Asmahan. Helt plötsligt sjunger hon den mest dramatiska och storslagna låt jag hört. Lågmäld och så jävla tuff. Hela hennes historia osar agentmystik, och intrig.

Noanoa

Jag har bläddrat omkring i Paul Gauguins Noanoa den senaste månaden. Den går helt klart under genren "män som gör saker i djungler". Trots att det här är polynesien och allt, och allt utspelar sig på gulliga små öar med rosa horisont. Den kan väl sammanfattas ungefär såhär: Gauguin ledsnar på den uppstoppade borgerliga attityd som råder i paris, och åker iväg på den där finnasigsjälvresan som det sägs alla bör företagit sig någon gång i sina liv. Han hoppar på båten till tahiti, fast besluten att hitta den ursprungliga oskyldiga människan, som den var innan alla de där samhällslika sakerna sabbade stämningen. 

Självklart börjar han på civiliserad mark, och ledsnar snabbt på städerna, som han bara ser som en dekadent kvarlämning, och ett monument över kolonialväldets ondska. I detta möte börjar bokens tema skina klart: Gauguin känner en avsmak för världen han lämnat, men extasen han känner inför den påstått oskyldiga värld han lär känna luktar bokstavligt skunk. Det känns lite som om de större ambitionerna med hans resa kan stavas "finna den oskyldiga naturen, som gud skapade den sen dag ett, och sen ligga med den." Det ligger en air av gammalt knull genom hela boken, och det dyker inte upp en kvinna som han inte recenserar med sin snopp, och bilden här ovan beskriver det ganska bra: Skulpturala lår, rövar, bröst. Han beskriver målarens roll som "den slutgiltiga erövringen", så jag undrar lite: Vad skiljer Gauguin från de tidigare koloniala erövrarna, förutom att han är en självutnämnd snäll kille? Nada.

Det fortsätter i dessa banor. Gauguin rultar omkring, ligger med barn och beskriver dem i termer som "jag ser dina vita tänder i de svarta vågorna". Han vältrar sig omkring i dessa människors exotism, och skapar ett litet fantasyuniversum av deras kosmologi, någonting som faktiskt upptar större delen av boken. Denna kosmologi är inte alls dum, och dikterna är oftast inte för kassa där heller. Om än, rätt så gubbiga. Och man kommer liksom inte över att han idoliserar innevånarna på ön som fantastiska små lakritsmänniskor utan en ond tanke i kroppen, eller ens ett eget omdöme eller intellekt. 

Själva konsten är däremot någonting som växt på en. Särskilt när jag alltid avfärdat gauguins målningar som färgblaskiga och fula. Men mitt i all skepsis dyker det upp små guldklimpar som påsköhuvudskvinnan här, eller de vackra träsnitten, och man börjar känna att det är värt det. Däremot vet jag inte om man skulle kalla det för "Det slutgiltiga erövrandet". Mer en full medelålders man, som inte riktigt klarar av att respektera sin omvärld, eller bemöta den utan att ligga med omvärldens barn. 

Men fint ritade han.

Det känns nu som om Bjarne Melgaards "Sperm on the grave of Paul Gauguin känns mer och mer aktuell.

"Mental Midgetry"

Nästa dröm jag hade var en tavla. En collagetavla med en tonårskille i sjuttiotalskläder. Collaget var rätt så likt omslaget till Sister med Sonic Youth, med lite blandade motiv, åtskilda. Det enda motivet jag minns var en karta över England. Och i mitten ett foto av en hemmabyggd modell föreställande en enorm röd staty av Zeus. Framför den stod ett pyttelitet hansahus med texten HENRY V.


Nu i mitt infall tänkte jag mig att det passar rätt så bra med en bild av James Egbert, den förste tonårskille som tog livet av sig för att hans drakar och demoner-karaktär dog. Det känns lite som att jag är lite väl mycket i Mike Kelley-läge just nu. Mycket Sonic Youth med. Min stora mentala ingång i detta känns ju som om jag vill komma nära tonårsledsenheten av Kelleys Dirty-omslag.

"I don't like where this is going"

Förresten, en positiv grej av dålig sömn är ju att man har mycket halvdrömmar. När jag halvdrömmer gillar jag att komma på grejer jag skulle vilja göra:

Ett videoverk bestående av två rektangulära lätt upphöjda podier. Mellan de två är det sjukhusskärmar som skiljer dem åt. Varje podie innehåller två filmer: Ett ansikte, och ett skrev. Ansiktena skall vara vitsminkade, med blodsprängda ögon, och hålla oroliga samtal med varandra, en trevande osäkert sängkuddesamtal. Samtidigt skall skrevet visa andra podiets hand smeka det andra podiets anus och könsdelar. Vet fortfarande inte ej hur det skall samstämma med ansiktena.

The daddy begets the daddy, and the son begets the son.

Har vibrerat av migrän hela dagen, men lyckades till slut skärpa mig mot kvällssnåret, och träffade J på Simpan. Vi drog oss hem till mig och det hela slutade i en rätt så fin umbalakväll. Jag kände lite att temat ofta gled iväg till familj. Jag tänker ofta på familj, och på känslan av genetiskt släktskap. Jag har haft en relativt dålig kontakt med min släkt, om man inte räknar min omedelbara släkt, dv.s min familj. Min svenska släkt har varit gles och relativt ointresserad, och min isländska har varit avlägsen, och så väldig, och tillbakarotad att det är svårt att få fason på den. Dessutom så har jag upplevt en viss förvirring över att jag inte greppar språket fullt ut, så de flesta av mina upplevelser av min släkt är relativt ytliga.
Vi spekulerade en hel del i termen "Blod är tjockare än vatten". Det är väldigt lätt att ha en käckt queerperspektiv i de flesta frågor, och slänga sig med ett Äh, vad fan betyder genetisk släkt egentligen, det är de människor jag släpper in i mitt liv som är det viktiga, min riktiga familj är inte min fysiska, yadayada.
Jag är av den åsikten själv, att genetiskt släktskap inte skall betyda mycket. Däremot så är detta bara en åsikt, själva frågan är svårare än så.

Jag sitter och tittar på "Cultural Soup" av Paul Mccarthy. I videon sitter han och blandar sina vanliga vätskor och geggor (i detta fall majonäs) och gnuggar in den i en liten plastgubbe. Övergreppsstämningen är väldigt påtaglig. I en text skriver han:

The child as a penis.

Revolving cultural conditioning 

Perversion, abuse of innocence 

By a corporate father 

A heritage that is passed on.

Stämningen passar in väldigt bra på den fysiska upplevelsen av det. Spermier sprutas ur pappas pung. Dessa kladdar ut sig i släktled efter släktled av människor, vars existenser inte spelar någon som helst roll, men tillsammans bildar de någon sorts organism. Barnet som ett könsorgan, och någon sorts vilja (i mccarthys fall, staten) som gnuggar in allt detta klägg, allt detta tänk om släktskapets vikt in i barnet. 
I mitt eget fall så känner jag inte lika starka påtryckningar från samhälle och stat, eller så borde jag känna det, men väljer att inte göra det. Varenda gång jag träffat min släkt så står jag förbluffad av att vara omgiven av människor som liknar mig. Helt plötsligt konfronteras jag av denna väldiga organism, och speglar mig i denna genetiska sörja. Jag känner en tryckande känsla över att jag borde leva upp till någonting, att min person borde leva upp till sörjans förväntningar. Jag känner mig ofta som en sedan länge avkapad lem som ser på sin före detta kropp med längtan, med lite svaga reflexminnen av de uppgifter som lemmen en gång utförde. Eller så har lemmen aldrig vetat om sina uppgifter, utan den står där bara handlingsförlamad och förvirrad.


Jag värderar ingenting av detta ideologiskt däremot, det tål att strykas under igen. Men det känns som om jag har fötts med någon sorts plikt emot denna organism. Det enda jag vet är att jag känner en intensiv önskan att förstå den.