Exits Are

Exits are är en fin experimentblogg, som delar min kärlek till de gamla textäventyrsspelen som fanns när jag var liten. Däremot så delar jag lite känslan de har på bloggen, att den begränsade textformen lämnade den helt och hållet otillfredsställd. Så därför känns Exits Are som ett vettigare steg i rätt riktning. Här är länk'n! 

The Graceful body of R'lyeh

Jag tog och gjorde en snabb övning. Jag plockade ett par rader ur The Call of Chtulhu försökte vända på värderingsgrunden. Här är originalsnutten:

The nightmare corpse-city of R'lyeh…was built in measureless eons behind history by the vast, loathsome shapes that seeped down from the dark stars. There lay great Cthulhu and his hordes, hidden in green slimy vaults.

Här har vi staden R'lyeh, som han beskriver som ett väldigt ruttnande vrak. Texten är full av vämjelse och avsmak. R'lyeh, likstaden, byggd av vidriga former som bokstavligt sipprat ner från stjärnorna. Cthulhu och hans horder gömmer sig i slemmiga gröna valv. Jag försöker bara lite snabbt vända på detta:

The graceful body of the City of R'lyeh... was built in measureless eons behind history by the vast, tintillating shapes that lovingly seeped down from the stars. There lay great Cthulhu and his hordes, gleefully hiding in green slimy vaults.

Jag tog bort antydningarna till mardröm. R'lyeh sover värdigt och graciöst under vågorna. En stad att avundas, fylld med mirakel, lite som vår bild av atlantis. Formerna är eggande, och har kärleksfulls sipprat, som honung mot våran värld. Cthulhu fick behålla sina slemmiga valv. Men hens horder fick gömma sig, busiga och fnissande, samtidigt som de inväntar sin ankomst. De kan inte vänta att hänga med oss.

Sergé Gainsbourg - Les Goémons

Jag fortsätter i samma spår. Om jag kan hitta Lovecraft i Momus, så försöker jag hitta en berättelse där jag kan hitta någon form av intressant möte. En av berättelserna jag fastnat för är just Dagon, där en sjöman sköljs upp på en ö av sjögräs. Själva tanken på den erotiska kopplingen mellan sjögräs, havet och sex fick mig automatiskt att tänka på Les Goémons av Gainsbourg. Ju mer jag gräver i det här, desto skönare känns det att sätta en sexig sidenskjorta på Lovecraft. Olja hans nipplar lite. Ge honom en drink.

lgues brunes ou rouges

Dessous la vague bougent

Les goémons

Mes amours leur ressemblent

Il n'en reste il me semble

Que goémons

Que des fleus arrachées

Se mourant comme les

Noirs goémons

Que l'on prend, que l'on jette

Comme la mer rejette

Les goémons

Mes blessures revivent

A la danse lascive

Des goémons

Dieu comme elle était belle,

Vous souvenez-vous d'elle

Les goémons

Elle avait la langueur

Et le goût el l'odeur

Des goémons

Je pris son innocence

A la sourde cadence

Des goémons

Algues brunes ou rouges

Dessous la vague bougent

Les goémons

Mes amours leur ressemblent

Il n'en reste il me semble

Que goémons

Que des fleus arrachées

Se mourant comme les

Noirs goémons

Que l'on prend, que l'on jette

Comme la mer rejette

Les goémons

Brown algae or red

Move beneath the waves

The seaweed

My loves are like that

However it seems

that seaweed

as flowers torn

Are dying like

Black seaweed

That we take, that we throw

As the sea rejects

The seaweed

My wounds heal

By the lascivous dancing

of the seaweed

God as she was beautiful,

you remember her

The seaweed

It was the langour

And the taste and the smell

Of seaweed

I took her innocence

In the muffled cadence

Of seaweed

Brown algae or red

Move beneath the waves

The seaweed

My loves are like that

However it seems

that seaweed

as flowers torn

Are dying like

Black seaweed

That we take, that we throw

As the sea rejects

The seaweed

Översättningen tog jag från den utmärkta bloggen Learning one french song at a time.

Momus: Gibbous Moon

Mitt i mitt funderande kring Lovecraft så dök ännu en Momuslåt upp. Inte bara att den tar upp Lovecraft lite sådär i förbifarten, men den summerar mina känslor inför det hela ganska bra. I bland är skräck paralyserande. I bland är det bara ett löjligt litet troll, som man bara vill omfamna. För vi är ett och samma. 

Why not believe Christianity

If it helps you through the day?

It's useless as a crucifix

Brandished in a vampire's face

This world is lugubrious

Aghast beneath a gibbous moon

Waxing and waning with the death of all feeling

But we will be free soon

This ending is so curious

To fry in a dying sun

Alive and crying and gnashing teeth

Thy nothing will be done

Adrift in triviality

Intoxicated yet becalmed

The world longs for a better life

But not for now, and not from him

Dismissed summarily

With a gesture of the hand

I have become the thunderclown

And so alone I stand

The thunderclown is Heraclitus

Weeping over the obscure

Dressed in my dark colours

Misunderstood and pure

And the moon wanes gibbous

And my face has grown hideous

And on the raft, the great Lovecraft

The noise has grown ridiculous

Do not listen to the eldritch one

The elders tell the young

Do not listen to the thunderclown

Because of what he's done

The places he's been my dear

The things we always fear

Just keep calm and carry on

By twilight he'll be gone

Bonuspoäng på videon förresten, som innehåller en av de vackraste scenerna från en av mina favoritfilmer den senaste tiden, nämligen Night of the Hunter.

Att Hångla med Dagon

Jag sitter och äter frukost på min balkong. I handen har jag den stora gröna samlingsvolymen med HP.Lovecraft, som jag snappade upp vid Vertigos bord, på förra årets bokmässa. Jag har väntat rätt så länge med att börja läsa den. Jag har gjort ett par försök tidigare, främst i tonåren, då jag slukade exakt allt som doftade vagt psykedeliskt. Jag älskade Burroughs, och Irvine Welsh's drogskildringar, framför allt i "The Acid House", och "Marabou Stork Nightmares". Jag slukade Carlos Castanedas shamanberättelser på samma sätt som jag samtidigt gluffade i mig Bilbo och Sagan om Ringen. 

Min stora favoritbok på den tiden (jag var kanske 14 då) var "The Wasp Factory" av den skotske Science Fiction-författaren Iain Banks. Jag har inte läst om berättelsen i vuxen ålder, men jag minns att den var skriven på tung dialekt (Trainspotting hade kommit) och handlade om ett förkrympt tonårsbarn som drev runt i ett träsk tillsammans med en dvärgväxt vän, och förströdde sig med att plåga getingar i en avancerad tortyranordning. Bokens stora klimax visade sig vara att pojken insåg helt plötsligt att hans penis var en förstorad klitoris, och att han egentligen var en flicka.

Allt detta resonerade väldigt fint i min tonårshjärna, alla dessa texter om en osäker tillvaro, där inte ens människokroppen undgår risken att när som helst förvandlas till någonting helt annat. Det låg en starkt osäker stämning över allt jag läste på den tiden, någonting jag har alltid funnit lockande med Lovecraft. Mänskligheten är bara en liten vag parantes i världshistorien. Och långt nere i världshaven, slumrande under en tidsrymd ogreppbar för vår mänskliga hjärna ligger alla sanningar begravda. När som helst kan någonting i mörkret vända sig, och utplåna våran existens i ett ögonblick. Självklart ser jag någonting romantiskt i detta, och för min tonårshjärna var detta ofantligt lockande.

Däremot så lyckades han aldrig gripa mig. Historierna kändes kortfattade och klumpigt berättade. Huvudpersonerna var rätt så färglösa trista typer, som lämnade lite plats för igenkänning. Väldigt ofta var det så att någonting ofattbart gled in i rummet, och lämnade huvudkaraktärerna emotionellt bräckliga. Någonting som var fullständigt ogreppbart för det mänskliga sinnet. Oftast så nöjde sig Lovecraft med att beskriva det så, och var sällan sugen på att utveckla känslan. 
Jag fick känslan att jag lämnades otillfredställd, som att Lovecraft var en lite dryg storebror, som visste punchlinen på ett skämt, men vägrade berätta vad det var som var så roligt.

En av scenerna som fick mig att tänka var en scen ur "Fallet Charles Dexter Ward" där huvudpersonen drömmer att han är omgiven av små knubbiga varelser som dansar kring honom i en liten ring, spelandes mystiska onämnbara trudelutter på flöjter. huvudpersonen sitter självklart paralyserad av skräck över detta, och kan inte förstå hur sjukt, och vidrigt och onämnbart detta är, denna skymf mot naturen. 

Det enda jag kände var "ok, soft". 

Det till slut började känna var att jag kände inget som helst behov av att fortsätta värdera berättelsen enligt Lovecrafts termer. Jag hade ingen som helst anledning att fortsätta tycka att allt detta som hände dessa stackars arkivarietyper var så förskräckligt, ogudaaktigt och hemskt, oavsett hur mycket Lovecraft tjatade. Om allt detta är så oförståeligt för mänskliga sinnen, varför kan man i så fall då inte bara vända på steken? Och det är det jag känner ett behov av att göra. 
Det jag skulle vilja göra är att ta en berättelse av honom, vända på perspektivet helt och hållet. Runt sängen dansade fantastiska varelser, som lockade honom med förföriska sånger. Långt nere i havet slumrar våra älskade gudar. Att Dagon visar sig vara ett sjujävla bra hångel, och Charles Dexter Ward var en riktigt skön kille. Det skulle inte kräva mycket. Trots min irritation, så känner jag att det finns någonting att tjäna på att peta i dessa berättelser, och se vad som kommer fram i slutändan. Extas och skräck är ofta bara några få steg ifrån varandra. Snart så tar vi en titt på en vändning och ser vad som händer.

Skam och Oates

Manlig sexualitet är så oerhört förvirrande. Jag sitter här och både sympatiserar med Kelly, och känner med henne. Jag kan säga att i de flesta situationer i mitt liv så är det exakt såhär det känns. Jag associerar manlig sexualitet oftast med väldigt få saker förutom skuld och skam. Det är mycket svårt för mig att träda in i rollen på den andra sidan.

Noanoa

Jag har bläddrat omkring i Paul Gauguins Noanoa den senaste månaden. Den går helt klart under genren "män som gör saker i djungler". Trots att det här är polynesien och allt, och allt utspelar sig på gulliga små öar med rosa horisont. Den kan väl sammanfattas ungefär såhär: Gauguin ledsnar på den uppstoppade borgerliga attityd som råder i paris, och åker iväg på den där finnasigsjälvresan som det sägs alla bör företagit sig någon gång i sina liv. Han hoppar på båten till tahiti, fast besluten att hitta den ursprungliga oskyldiga människan, som den var innan alla de där samhällslika sakerna sabbade stämningen. 

Självklart börjar han på civiliserad mark, och ledsnar snabbt på städerna, som han bara ser som en dekadent kvarlämning, och ett monument över kolonialväldets ondska. I detta möte börjar bokens tema skina klart: Gauguin känner en avsmak för världen han lämnat, men extasen han känner inför den påstått oskyldiga värld han lär känna luktar bokstavligt skunk. Det känns lite som om de större ambitionerna med hans resa kan stavas "finna den oskyldiga naturen, som gud skapade den sen dag ett, och sen ligga med den." Det ligger en air av gammalt knull genom hela boken, och det dyker inte upp en kvinna som han inte recenserar med sin snopp, och bilden här ovan beskriver det ganska bra: Skulpturala lår, rövar, bröst. Han beskriver målarens roll som "den slutgiltiga erövringen", så jag undrar lite: Vad skiljer Gauguin från de tidigare koloniala erövrarna, förutom att han är en självutnämnd snäll kille? Nada.

Det fortsätter i dessa banor. Gauguin rultar omkring, ligger med barn och beskriver dem i termer som "jag ser dina vita tänder i de svarta vågorna". Han vältrar sig omkring i dessa människors exotism, och skapar ett litet fantasyuniversum av deras kosmologi, någonting som faktiskt upptar större delen av boken. Denna kosmologi är inte alls dum, och dikterna är oftast inte för kassa där heller. Om än, rätt så gubbiga. Och man kommer liksom inte över att han idoliserar innevånarna på ön som fantastiska små lakritsmänniskor utan en ond tanke i kroppen, eller ens ett eget omdöme eller intellekt. 

Själva konsten är däremot någonting som växt på en. Särskilt när jag alltid avfärdat gauguins målningar som färgblaskiga och fula. Men mitt i all skepsis dyker det upp små guldklimpar som påsköhuvudskvinnan här, eller de vackra träsnitten, och man börjar känna att det är värt det. Däremot vet jag inte om man skulle kalla det för "Det slutgiltiga erövrandet". Mer en full medelålders man, som inte riktigt klarar av att respektera sin omvärld, eller bemöta den utan att ligga med omvärldens barn. 

Men fint ritade han.

Det känns nu som om Bjarne Melgaards "Sperm on the grave of Paul Gauguin känns mer och mer aktuell.