Mullvadsmannen

Ända sen hundjobbet har jag varit tvär och inlåst i lägenheten. Inte något släng av missantropi, men en stadig släng av orka. De senaste två månaderna har varit så, att jag tagit det relativt lugnt, smågonat lite med vänner, jobbat när jag velat jobba, för att senare slängas in i någonting som jag upplevt som tokintensivt. Denna uppgift har jag klarat av på gränsen. Sen blir jag sjuk sekunden jag är klar, och blir sängliggande i tre dagar. Efter det börjar en långsam klättring upp och tillbaka igen, där jag sakta men säkert lär mig att gilla läget igen.
Nu är jag väl precis på gång med en sådan klättring. Var hemma hos Lisa precis, och fick ut ett snuskigt nöja av att äta spettekaka. Min kropp dog av migrän igår, och när kroppen konstant spänner sig så förbränner jag som en tok. Så vid kvällskvisten hade jag ett rasande chipsbehov som stått otillfredställt förrän jag fick smörja mig med spettekaka, någonting som annars är universellt rätt så äckligt. Men nu, fy satan vad fint det var.

Om dagarna är jag duktig. Jag fyller i ansökningar, skriver fakturor, och svarar på mail. Jag håller mig hel och ren. Jag försöker få ett extrajobb, eller ett stipendie. Hoppas på båda.
Jag är fortfarande långsam när det gäller folk däremot. Jag orkar inte riktigt träffa så många, och gå ut är definitivt ur leken. Men jag klättrar.

Moa tog en tokfin bild av mig och Teresa från midsommar förresten.

Jag lovade mig själv

Jag lovade mig själv att jag är lite för gammal för att sitta och citera the knife. Så jag tänker inte heller göra det. Jag satt snällt och eftertänksamt som om jag fortfarande hade skunk, och valde efter den rad som symboliserade känslan allra bäst. Till slut kom jag fram till att den här bilden är det enda som gör känslan rättvisa. Alltså såhär känns det. Just nu.

Frilansstämningen

I bland kan jag gå flera dagar utan att lämna huset, eller vilja träffa en annan människa. I dag så hade jag planerat att ta igen mitt ritande, och satte mig och jobbade på en bild som jag lovat göra som bröllopspresent. Jag känner mig inte särskilt entusiastisk inför tanken att spendera ett dygn plus på en bild som kommer att gå till en människa jag inte har någon större kontakt med, men i detta fall får jag betalt, så det rättfärdigar alltihopa. Trots det så känner jag mig smutsig, då det är precis det här som jag insett är det som försatt mig min skrivkramp till och börja med. Bilden innehåller inget narrativt driv, den pushar mig inte det minsta, och den påminner om åtminstone två till tre bilder jag redan har gjort. Den utmanar mig inte det minsta, jag lär mig ingenting om mig själv. Men jag får 500 spänn. Yey!

Däremot så känner jag mig nöjd över stämningen när jag jobbar. Jag har i princip inget vettigt material att arbeta med, mina pennor är till hälften döda. Akvarellfärgerna jag hade tänkt att använda är spårlöst försvunna, så jag fick använda samma gamla akrylfärger och samma gamla färgschema, komplett med tuschpennorna som slits sönder och korkas av akrylen. Trots det så har jag vanan och nyttan av att kunna och tycka om att jobba utomhus, så jag har lyckats hålla mig på innergården nästan hela dagen. Mot kvällen så satte jag mig i jesusparken mot skulpturen. Liv satt och vinkade på en parkbänk, så hon blev dagens sociala kontakt, och trots att vi bara småpratade så kändes det skönt att få känna sig som en människa som kan öppna munnen och göra ljud ifrån sig ibland. Särskilt under mina antisociala faser. Jag fick en artikel länkad förut om hur en viss typ av människor blir överkänsliga av kommunikation, tar in lite för mycket under samtal, och överlastar efter ett tag. Det betyder att dessa människor processar information väldigt långsamt, och blir väldigt utmattade av långa sociala doser. Tror jag kan se mig själv i detta ganska mycket, för jag behöver alltid en dag eller två att samla mig, särskilt efter längre eskapader.

I morgon gör jag klar bilden. Det hjälper ändå lite att känna mig duktig, i bland. Och det känns skönt att rita igen, trots att det är blaj. Jag får bara inte göra en vana av att inte investera så mycket av mig själv i bilderna i framtiden, och spela säker.

Skam och Oates

Manlig sexualitet är så oerhört förvirrande. Jag sitter här och både sympatiserar med Kelly, och känner med henne. Jag kan säga att i de flesta situationer i mitt liv så är det exakt såhär det känns. Jag associerar manlig sexualitet oftast med väldigt få saker förutom skuld och skam. Det är mycket svårt för mig att träda in i rollen på den andra sidan.

Lina + Killma

Hej bloggy. Jag tror min fas av att sitta still som ett mähä och inte palla med min omvärld börjar nå sitt slut. För att fira sprang jag och Lina till stranden. Hon hade precis skrivit klart sin bok, så jag tänkte sola mig lite i hennes stolta uträttande. Det funkade, jag blev pepp. Plus, badade. Alltid soft att bada. Sen kollade vi på en liten gondol full med folk som moffade mat, och lystnade på en trubadurman spela öppna landskap. 

Sen i full tröttma sprang jag till debaser. Jag hatar debaser. För att fördriva tiden klädde jag ut mig till lokalbefolkningen. Det funkade, och jag smälte in trots att jag inte hade flanellskjorta, vilket är det vanligaste herrplagget. Den lokala seden är att samla sig i stora herrklumpar, sk. brodeos, och beställa asadyra drinkar som tar en timme att göra var, vilket gör att jag aldrig får min stöl. De finns överallt och är det närmaste malmö kommer till mänsliga duvor. De är taniga små saker, och har små jeans eller flanellskjortor, ibland skojiga mustascher. Håller ibland på med någonting nästankulturigt, typ spelar gitarr i ett killband, men oftast inte. De heter alltid Erik, eller Jens, eller Martin. Och mitt hat för dem kommer en dag att släcka solen.

Smärtboll

Börjar bli innerligt trött på mitt ryggskott nu. Har legat halvt som halvt oförmögen att röra mig sedan i fredags, då skolan slutade. I och med det, så stod jag uppstressad utanför skolportarna i spöregn med 30 kilo papper, målarfärg, original och ritmaterial. Jag släpade långsamt den enorma ikeabagen efter mig, med tavlan jag ritat som enda paraply (funkade ovanligt bra pg.a i akryl, som är typ plast) de drygt 400 meterna från mazetti hem till mig. Denna sträcka tar ungefär 8 minuter att gå, men i spöregn och jättepackning så tog det en tårdrypande ryggmördande jävlajävla timme. Fick pausa och gömma mig i folkets park, och satt och surade med klumpen i halsen i bokboden, och bläddrade i snoppiga fantasyböcker, harlequin, och x antal min häst, samtidigt som jag samlade mig. Väl ute så träffade jag L, som glatt kom vandrande med sin cykel, såg min panik, och drog jättepackningen på sin pakethållare. Jag var så pass labil och utmärglad att jag nästan började grina över att världen och mina vänner var så fina i den stunden. Väl hemma så kollapsade jag på golvet, och bara låg och skedade katten tills han bet mig för att jag klappat honom på tassarna.

Efter det har det varit en orgie av smärta, som jag behandlat på följande vis:

1. The Wire
2. Skype med T
3. Snask

Skype med T räddade min lappsjuka något enormt, då jag får krupp om ingen ser mig och bekräftar att jag finns åtminstone en gång om dagen. Annars försvinner jag in i ett litet hål. The Wire har mest funnits till för att jag behövt någonting att kolla på som inte är idiot, och snask för att det är synd om mig. Då och då har jag vrålat till av ryggsmärtor då jag vänt mig fel, och då vaknar katten till och springer ut ur rummet. I lördags fick jag nog, och fullproppad av värktabletter vaggat ut och försökt delta i A's barns födelsekalas. Det var fint och soligt, och fullt av trevligt folk, men det enda jag kunde säga i konversationsväg var att stirra på någon punkt en meter bakom personens huvud och mumla "jag har kollat på tv, och jag har ont". Hu.

N var gullig, och pratade lite game of thrones med mig. Game of thrones är fortfarande fånigt, men tolvåriga jag gillar det, och jag behövde en paus i mitten av the Wire.

Under denna period har jag känt mig gradvis och med all förståelse fulare, sunkigare och mer deppad. Mysbyxor har varit min uniform, och när jag går runt på stan och ojar mig över ärenden så tror jag att alla runt omkring mig som skrattar åt någonting te.x kul, skrattar självklart åt mig, bockstensmannen i felsittande kläder, som går runt med rosa ansikte och gapande kakhål, som ej hör hemma i denna världen. Det är så lätt att bygga upp ett litet fånigt fort av ångest runt omkring sig i lägen som detta. Man får ett litet tag, så länge man håller koll på sig själv.

Pratade med E för första gången på länge. Känner mig fortfarande ledsen. Men det är ingenting att göra åt förutom att bita ihop och känna sig ful och dum i huvudet. Detta har så klart inte hjälpt.

På söndagen hade jag lovat A att hjälpa till att flyttstäda, så jag och kompis brände iväg till hennes lilla studentlägenhet i rosengård. Jag var inte lika hjärndöd som vid barnkalaset, och behövde inte ens värktabletter. Jag var mest trött och pösig, smuttade på kaffe, knaprade lite på en vetelängd, samtidigt som jag och kompis gick igenom hennes påsar med gratis grejer. A är en av de där människorna som jag kan umgås med utan att känna mig lugn och tyst runt, och det smittade av sig lite. Jag kände inte ett enormt behov av att umgås, utan lite tillfreds och lugn. Satt och fipplade med min mobil, och pratade lite om elvis. Kom därifrån med en klänning, ett förkläde och lite blandat hus & hem. Ljus till min sataniststake.

I dag däremot så brassade jag och R iväg åtta på morgonen, efter kanske tre strålande timmars sömn iväg och tömde utställningen i Sjöbo. Det hela gick ganska smärtfritt till, och kände mig lite nöjdare över att göra saker som inte innebar att ligga och onda mig. Vi satt i lobbyn på mazetti och delade ut respektive utställningsgrejs till de andra i klassen, och det kändes lugnt fint och värdigt. Efteråt så blev det mer skype med T.

Sen lyckades jag äntligen umgås med S, som jag velat så länge, men i slutändan inte pallat pg.a att hon varit sjuk och trött, och jag varit trött och värkig, + lite sjuk. Hon drog av någon anledning iväg mig på fotbollsmatchen i folkets park, under outtalade protester från min sida. 

Fotboll är en sån där grej jag verkligen försökt med under en period av mitt liv. Det var någon gång under sena tonåren då alla mina nära vänner grottade ner sig i det, och en stor del av umgänget gick ut på just fotboll. Prat om fotboll. Tittande av fotboll. Jag förstår ingenting. Jag förstår inte varför Honkström borde in i stället för Bonkström, och varför han har en vänsterfot. Jag ser inte varför Tonatoni spelade så jävla dåligt, om inte kommentatorn rakt ut sagt det. Jag förstår inte hur det kan bli opolitiskt, när Zlatan skedar Silvio Berlusconi, och folk tycker fortfarande att han är lite skön, trots x antal dödsmisshandlade båtflyktingar på italienska stränder. Förstår inte varför prostituerade mosas upp i baracker för att dödsknullas av äppelkindade supporteras, bara för att det är fopoll.

Trots det så var det inte så mördande hemskt. Jag låg och vred mig lite brevid S, som hade en god attityd mot det. Däremot så var inte rätt så kall mark det bästa att sitta på just då (eller divanligga, då ryggen dödade mig). Så jag var rätt så utmärglad efteråt. Men glad av att få träffa S. Jag har saknat henne tokigt mycket. Plus, såklart gav hon mig finaste presenten: En timmes massage. Jag grinar nästan inombords, pg.a fin kompis.

En gång i tiden var jag fryntlig.

Ursäkta bristen på ordrika uppdateringar, men jag mår fullständigt värdelöst för stunden. Det enda jag pallar att göra är att kolla på film, och då och då gå ut i köket för att hämta kaffe. Ibland sover jag, ibland går jag ut på balkongen och röker. Eventuellt så mår jag bättre snart, hoppas jag. Bonus är att det är strålande blossande sommar, och folk springer runt med tindrande blickar mellan olika former av skoj. Och jag pallar inte ens uppskatta det.

Varm Dattadag

I dag har det varit den soligaste dagen på hela året, och Malmö är knökfullt av folk som ligger i gatuhörn och plättar och gonar sig. Spenderade mina sista pengar på debaser med S igår, och trots att det var trevligt, så undrar jag lite varför jag använde pengarna på öl för 50 spänn glaset. Trots det, så känns det nästan lite logiskt. Mycket småtransaktioner på 50 pix i mitt liv. Stöl är 50 spänn, Cigg, 50 spänn, Arvid fancy + ett paket sojamjölk, 50 spänn. Mycket femtiolappar i omlopp som spåras tillbaka till mig.

Har precis spenderat soldagen med Gunnar. Gunnar är en mycket rar prick, och han är precis människan man skall prata med när man vill diskutera insnöade grejer. Jag presenterade mitt idiotprojekt för honom, och diskuterade det lite. Det känns nu klarare och klarare att jag vill göra detta. Efter det drev vi runt lite, pantade burkar, köpte kaffe och småpratade. Efter det så satt Gunnar tålmodigt och ojade sig över min långsamma dator, och försökte komma fram till vad som var fel på den. Någonting jag helt och hållit givit upp på, och dattan har mest legat där under en klädhög de senaste veckorna, vilket inte är så strålande då jag förmodligen kommer att behöva jobba på den över sommaren, om jag skall göra boken.
Hur som helst uppskattar jag att jag har vänner som Gunnar, som vill göra sådana saker. Och inte har någonting emot att sitta och oja sig över min dator. Jag är glad över att jag har vänner som honom.
Nu har Gunnar gått, och jag är lite mållös, eller så har jag känt på senare tid att jag står och är förvirrad. Har inte riktigt någon aning om vad jag skall göra, eller vill göra. Jag är mållös, och grumlig.

S gav mig ett råd i gårkväll förresten: När man oroar sig över någon, så skall man försöka vända det, och tänka kärlek. Försök vända varenda orosmoment till en positiv tanke. Hon betonade att hon inte var en hippie när hon sa det. Och det är hon ju inte. Och inte jag heller. Men det var ett gott råd. Skall testa det.

Darling, do you Love me?

Germaine Greer är i spexläge, men det fångar känslan bra.

Tecknande och meditation

Försökte meditera igår. Fick ett tips av S, då hon satt och mediterade och fokuserade på att tänka på kärlek. Jag gick inte riktigt så långt. Men i alla fall så lade jag mig ner i min finaste divanpose, slöt ögonen, och gjorde mitt bästa för att stänga av all inre dialog. Det gick rätt så bra, och jag måste halvlegat där i kanske 30-40 minuter. Däremot är jag inte säker på om jag kände mig särskilt mycket lugnare. En av sakerna som lockade mig är möjligheten för förträngda trauman och jobbiga grejer att dyka upp. Det är jag sugen på. Jag vill bearbeta, och konfronteras med saker, och inte sitta med mina känslor inkorkade. Så jag avbröt efter ett tag. Inte för att det inte var trevligt, utan för att nog fick vara nog.

En av sakerna som är terapeutiska för mig är att sitta och jobba. Just nu sitter jag och ritar på en tavla. Den innehåller väldigt mycket smådetaljer. Mycket av det jag ritar och målar innehåller mängder med textur, små mönster och streck. Detta gör att allt jag gör tar oförskämt lång tid. Detta kan te sig väldigt jobbigt för vissa, och jag får ofta frågan hur jag pallar. Jag tycker det är lätt. Jag sjunker bort i någon sorts trance, och i bästa fall så glömmer jag tid och rum. Alla de små besluten man tar är ofta impulsiva, och inte för mycket intellektualiserande. Samtidigt som jag gör detta så tänker jag inte så mycket, utan mer att jag sitter och känner saker. En stor del av tiden så dyker jobbiga tankar upp, och det gör att jag sitter och ältar. Oftast så betyder det att jag sitter och ritar och mår skit. Samtidigt så sitter jag och ältar detta på twitter, vilket förmodligen förmedlar en rätt så skev bild av mig, men vafan. Det jag menade är att i de rätt så monotona momenten i mitt ritande finner jag någon sorts ro, och oavsett vad det är som kommer upp till ytan när jag gör det, så är det en bra grej i slutändan.